Under uppvärmningen slocknade lamporna som lyser upp konstgräsplanen och lämnade oss till röstlokalisering och spånande på den nya sporten mörkerrugby, innehållande självlysande armband och mörkerkikare. Nåväl, vi såg tillräckligt mycket i mörkret för att kunna följa Kattis instruktioner om diverse upphopp och utfallssteg, något som tydligen var allt för mycket för mina stackars ben. När väl ljuset åter lyste på planen kändes musklerna på baksidan av mina lår som att dom förkortats nån decimeter och resten av träningen genomfördes i ren skräck för en eventuell sträckning och tankarna på morgondagens värk.
Låren till trots fortsatte jag springa genom hela träningen och överlevde, liksom övriga delar av laget. Tänk vad glad man blir av dessa fina tjejer, den välbekanta gräsplanen och den efterlängtade rugbybollen! Jag ser fram emot en säsong med många sprints, mycket träningsvärk och många många skratt. Det senare är trots allt oundvikligt med det fina laget, URFCs damer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar