no place like home

Norrland, du har mitt hjärta. Tack för den här veckan.

hello there, the angel from my nightmare

Jag har sån å n g e s t. Jag vaknade halv 4 och kunde fan inte somna om. Nu är det ingen idé. Det är jätteljust ute, klockan är 5.09 och om 45 min ringer larmet. Det första alltså. I ren skräck över att försova mig till denna viktigaviktiga dag ställde jag nämligen sex larm. Låg sen vaken och nojade över om jag inte borde ställa ett till. Sa till mig själv på skarpen att Nä det får fan räcka. Jag vet ju att jag kan ta mig upp när jag väl MÅSTE. När jag väl övertalat mig själv om detta och ungefär tusen gånger försäkrat mig om att telefonen var på ljudlöst (pallarente att vakna av sms eller samtal i natt liksom) så lyckades jag somna, sådär strax efter 11. Det var ju en bra tid, helt respektabelt när man ska upp kl.6 MEN BARA OM MAN LYCKAS SOVA TILL 6!!!!

Halv 4 vaknar jag alltså och börjar i mitt huvud gå igenom dagen. Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag ger patienten fel läkemedel? Tänk om jag snubblar på väg till patientens säng, rycker tag i vederbörandes arm och typ drar den ur led? Tänk om min bedömande lärare påpekar att jag är dum i huvudet som kommer dit trots att jag uppenbarligen är dunderförkyld. Vad gör jag då?

Det vore ju alldeles för bra för att vara sant om jag klarade detta nu. Jag menar, tentan gick bra. Mycket bättre än förväntat. Jag var knappt nervös över att inte ha klarat den. Hela jävla examensarbetet har gått awesome (hur skulle det inte kunnat göra det, med Majzzen vid min sida?). Opponeringen i måndags gick som på freakin räls och vi fick praktiskt taget bara beröm (och jättefå kompletteringar) av våran examinator. Dessutom hämtade jag ut min hemtenta igår och hade klarat den utan problem. Inga konstigheter.

Jag kan helt enkelt inte klara det praktiska provet idag. Det vore för enkelt, för bra för att vara sant. Då är jag ju nästan sjuksköterska, på riktigt. Det går ju inte. Jag kan ju ingenting!!!!

Jag har sån å n g e s t. Kan jag inte bara få skippa att gå dit, hoppa av programmet och jobba som uska på förlossningen för resten av mitt liv? Pretty please with sugar on top?

ååååeh

Jag kommer aldrig aldrig få en egen lägenhet i den här staden. Man kanske ba ska flytta hem till Umeå? Där går det i alla fall att bo.

Om jag står i kö i typ tre år till har jag kanske chans på en lägga via Uppsalahem. När jag är klar med uni försvinner vissa chanser till bostad. Alla mindre bolag har massa krav på dom sökande, typ stabil inkomst och blablabla. Jag ba Hejhej, jag har ett sommarvik! woho! Jag kommer knappast få ett fett lån på min sjuksköterskelön för att kunna köpa en lägenhet...

Jag kommer aldrig få bo själv.

fölk och fä

Jag blir ledsen när jag får höra hur människor uppför sig mot varandra. Inte folk i allmänhet, jag menar, att folk är idioter det har man vetat länge. Men när det rör sig om människor man faktiskt tror bra om, som egentligen är vettiga människor med hjärtat på rätta stället. Då är det smärtsamt att höra vissa saker.

Vi är faktiskt inte 15 år gamla längre. Har man ett problem med någon så går det finfint att ta upp detta med personen i fråga. Reda ut missförstånd, säga till om man blir ledsen eller arg. Och respektera andra människors känslor. Det är inga konstigheter i den logiken.

Vi är inte 15 år gamla längre. Det duger inte att springa runt och tjura, snacka skit, se allt i negativ dager. Att med flit misstolka eller förstora vissa saker. Att påstå att man är ärligheten själv och sen tissla och tassla bakom någons rygg. Det är helt enkelt inte ett okej beteende.

Och Du min vän. Du är den finaste, varmaste människan som finns. Låt aldrig någon ta ifrån dig det!!!!

hejhej fredag

Igår på rugbyträningen fick vi springa sprints igen. Jag sprang tills jag nästan kräktes. Sen fick vi smälla på varandra och tacklas massa, plus köra lite spelsituationer. Det gjorde ont och var jobbigt och när jag kom hem andades jag med pipande andning.

Men FAN va gött det var!! High on rugby, såattsäga!

Woop!!

häppåre

hejhej blöggen, jag förstår att du saknar mig. Det måste du, eftersom jag saknar dig. Eller rättare sagt, saknar när jag kunde skriva vettiga saker i dig. Jag var rolig bäck in the days. Nu går livet mest ut på klag = ingen vill läsa.

Nåväl, jag klarade sista tentan och imorgon är det Valborg. Det är väl en anledning att göra ett happyface?

:) :) :) :) :) :) :) :) :)

vill-liksom-bara-ut-i-solen

Jag läser gamla NKSE-tentor och kan ingeningeningenting. Hur ska jag nånsin kunna bli sjuksköterska?

VA?

Vaknar till äcklig snuskig vit virvlande snö. DÖDA MIG DÅÅÅÅ. Det är väl inte sant? (eller alltså jo klart det är sant, vem skulle hitta på ett sånt här skämt? Högst opassande.) Idag ska vi på ssk-gasque-släpp. Det ska bli kult. Hade kanske varit ännu mer kult om solen strålat och det inte låg äcklig snuskig vit snö på marken. Men nåväl. Man kan inte få allt.

Jag tänkte berätta en lustig historia från förra helgen, när vi jobbade på bandyfinalen. Men nu är jag på så jävla dåligt humör. Det får helt enkelt vänta.

.. och den skiner än idag.

Jag förälskade mig just i Marcus Birro. Tänk vad lättfångat ett ungt sjuksköterskehjärta är!

..för med solen kommer kärleken

Nog för att jag är en person som bryr mig (troligtvis sjukligt mkt) om vad folk tycker om mig. Och nog för att det kanske är lite onödigt. Men jag blir fan brydd när folk blänger argt på mig när jag är ute och springer lite. Jag menar, är inte stadsskogen stor nog för oss båda? Bara för att dom rullar fram på sin lilla cykel och jag rullar fram som en liten boll, betyder det att vi inte kan existera i samförstånd?

Vad är det som stör mest, undrar jag? Är det mitt högröda ansikte, det fullkomligt obefintliga löpsteget eller mitt högljudda flåsande som river upp arga och upprörda känslor? Eller är det bara så folk ser ut när dom stressar hem från en äcklig dag på jobbet/bmc? VA???? Jag älskar inte att möta dom heller, tro mig. Det enda jag vill är att få flåsa ifred med min iphööne, men nu går ju inte det.

Nåväl, på tal om min iphone. Jag ÄLSKAR appen RunKeeper. Vilken jävla pepp som drabbar en när man hör den tråkiga monotona kvinnorösten proklamera att jag minsann förbättrar min avarage time med ca 30sek/km. Idag sprang jag "min vanliga runda" (jag tränar så jääävla ofta) hela 2 min snabbare än sist, och massa gånger innan dess. Hurra för mig!

gemigsolendåå

I söndags promenerade jag till affären utan vantar, och jag frös inte ens. Det var liksom varmt ute. Ellerokej, det var inte kallt iaf. Det var typ mild luft. I måndags vaknade jag till en vit mark, vit himmel och vita vägar. DÖDEN.

Jag vill bara ha gröna gräsmattor, värmande sol och barfotafötter. Det vill jag.

I söndags var jag med Anneli, åt mat och alldelesförmycketglass. Det var fint :)

just i detta nu..

.. längtar jag så jävla mkt hem till Lybäck. Jag vill sitta på bron under en halvkylig vårkväll, stirra ut över träden och sakna min fina mamma. Jag vill lukta på vårens dofter och höra livet bubbla i vårmarken. Jag vill plocka årets första tussilago, sätta i ett litet litet glas, och sakna min fina fina mamma. Jag vill dricka vin och gråta för att hon inte längre är hos oss.

Hon är aldrig hos oss igen.

Jag vill hem.

åååh plugglördag, skitlördag

Jag har nu tänkt lista allt som är tråkigare än att spendera sin lördag med att läsa vetenskapliga artiklar på engelska:

1. Stefan & Krister
2.

det är sånt här...

som gör ens söndag till en alldeles förträfflig dag. Puss och kärlek till fina vänner!

oh, the horror

Alltså, vari ligger rättvisan i att jag skippar utgång, går hem när dom andra drar ut och därmed är hemma kl.12, dricker vatten istället för mer vin dom sista typ två timmarna på festen, allt för att undvika att bli bakis.. OCH SEN LIGGER JAG IAF HÄR MED DUNDRANDE HUVUDVÄRK???!! Va? Do tell, vars är detta rättvist nånstans?

Jag får skylla på att jag faktiskt drack en flaska vin innan vattnet kom in i bilden, att jag var rätt så väldigt full när väl vattnet kom in i bilden och att jag käkade en kombinerad lunch/middag på eftermiddagen igår pga tidsbrist och lång sovmorgon. Nåväl. Idag ska jag börja kvalitetsförbättra min praktikplats, om jag så dör på kuppen. Tur att jag kan göra det hemifrån :)

Ps. jag ska äta bacon till frukost. Känner ni peppen?

Ps2. Idag ska jag kolla på biljetter hem till påsk. HURRA!

Ps.3 Playstation 3.

ensåndärvecka

Jag har dött flera gånger om den här veckan. Snart är det dags för rugbyträning och jag känner livet strömma tillbaka i kroppen. Låt oss hoppas att det håller i sig. Har inte ätit eller druckit speciellt mkt på två dagar.

Min praktikplats är det kallaste, tråkigaste stället i hela Uppsala, och kaffet smakar död. Jag hoppas dom här fyra veckorna går fortfortfort.

det blir en bra helg

Jag fick tummen ur min lilla stjärt och skrev ihop ett CV. På en höft sådär. Vad hände med att jag blev så obrydd helt plötsligt? Förra gången jag skrev CV satt jag väl i typ 18 dygn och korrekturläste innan jag skickade iväg det. Gah, I´m going down och jag är inte ens officiellt ute på arbetsmarknaden än. Huga.

Nåväl, nöjd med min insats som jag ändå var knotade jag ihop ett personligt brev och slängde iväg till infektion. Imorgon eller på måndag ska jag kontakta några andra avdelningar. Ps. vet fortfarande inte vars jag helst vill jobba eller vars annars jag ska söka. Varför vet alla andra PRECIS vilken jävla avdelning dom vill till?

Nåväg, jag kör på en höft. Det gjorde jag inför förra sommaren och det visade sig att jag fick mitt roligaste jobb någonsin. Apropå förlossningen ska jag dit imorgon och jobba. Hoppas på en bebis eller två :) När jag sen har gjort klart mitt hard work work för den här helgen så bär det av till Sthlm med fina folket från klassen. Emelie fyller nämligen 25 och det ska firas med buller och bång! Hurra! :)

.


Ps igen, två minuter senare: Jag korrekturläser fan mina blogginlägg nogrannare än CV:t. Vad säger det om min framtida kapacitet som sjuksköterska, vårdvetenskapliga institutionen?

death, and beyond

Häromdagen såg jag, David och Emma filmen My sister´s keeper. Från början var jag lite tveksam. Emma hade bestämt sagt att den var fantastisk och verkligen en film man behövde se, sorglig och fin. Men så började filmen och jag såg att Cameron Diaz var med. Då blev jag som sagt lite skeptisk. För jag menar, ska man vara ärlig så brukar väl inte Diaz vara med i filmer som är vida kända för sitt känslomässiga djup och den hjärtskärande handlingen. Men ju längre filmen fortgick desto mer överraskade hon. Hon gjorde en fantastisk skildring av en utarbetad mamma, redo att slåss med näbbar och klor för sin sjuka dotter. Även fast det var grymt kul att se den lilla rulltultan Abigail Breslin från Little miss sunshine utan den klassiska magtröjan så var onekligen filmens höjdpunkt Sofia Vassilieva. Allt kändes äkta med hennes skådespeleri.

Den här filmen är fan en av dom bästa, värsta, mest fantastiska filmer jag någonsin sett. Vi skrattade, GRÄT och allt därimellan. Den var så himla fin, orättvist, underbar och fantastisk. Dessutom var det riktigt bra skådespelarinsatser. Jag är blown away.

living la vida loca, som dom säger

Jag pallade inte att ta mig till skolan idag, orkade inte en dag till med dessa jävla föreläsningar. Det visade sig i efterhand att dom tydligen var helt okej idag, men vad gör man. Jag fick en skön dag iaf.. :)

Jag har attacklyssnat på Harry P, storjävlastädat mitt rum och druckit massa kaffö. Mitt rum är nu fint och jag sitter på sängen med en mysig liten kisse bredvid mig och stickar. Stickning och ljudbok, jag är indeed 85+. Nåväl, ikväll ska jag och Anneli gå på bio. Det blir myyysigt :)

inte som i London direkt

Denna kurs är som ett skämt. Vi skrev ett värdekasst arbete förra veckan, ett arbete som fick läraren att hoppa och skutta i stolen av ren upphetsning. Tydligen ett arbete som fick henne att känna att det är roligt att vara lärare, ett arbete klart värt ett MVG (trots att hon naturligtvis inte får ge mer än U och G). Så den här veckan låtsasläste vi en bok på norska, läste ett kapitel fullt av upprepningar, dock på svenska, och skrev ännu ett pinsamt arbete. Troligtvis blir det pirr i magen på läraren även för detta, med tanke på kvaliteten på den här institutionen. Jag säger ba H E R R E G U D. Nåväl, jag är ledig till på fredag och tänker inte klaga mer än så :)

Imorgon ska jag äta frukost med Emma och Clara på norrlands, mina små hjärtan :) Sen ska jag och sambo-Emma fara på Kupan och Plantagen. Jag ska även fixa lite ärenden på stan och sen. Ja, vara ledig. Freakin love life :)

Ronja, Milla och Mickan är i London as we speak. Så jävla inte avundsjuk jag är... Inte alls....

nu är klockan nästan 1700

.. och då är det väl högst befogat att ta sitt första glas vin? Det är ju trots allt fredag :)

Idag kom CSN, FINALLY. Jag firade med att betala av lite skulder, lite räkningar och sen fara ner på stan. Tråkköpte massa nödvändiga saker men som suger att lägga pengar på, typ strumpbyxor, horsnoddar och mascara. Kan vara trökigast ever. Det är inte som att nån kommer säga Men åh Erika vilka fina hårsnoddar du har, är dom nya? Eller att nån kommer anmärka på att jag har en ny mascara, jag kommer knappt märka det själv. Med andra ord, inköp som varken gör en glad eller får en att känna sig så mkt finare.

För att trösta mig själv köpte jag en jacka på rea och en jättefin (småblommig, suprise huh?) klänning, som visserligen inte var på rea men dock grön och därför superduperfin.

Ikväll blir det middag, vin, skitsnack och dans med mina pärlor från klassen. Living the dream :)

För 200 blev den min, trots att den hade kostat 800.
Det kallas vältyp niceprice :)

äntligen

Så var den efterlängtade, ångestframkallande första träningen för säsongen avklarad. I Sävja träffades vi, ca 15 glada rugbytjejer med mängder av glada leenden och en del nervositet. Flera månader har trots allt gått sen sist.

Under uppvärmningen slocknade lamporna som lyser upp konstgräsplanen och lämnade oss till röstlokalisering och spånande på den nya sporten mörkerrugby, innehållande självlysande armband och mörkerkikare. Nåväl, vi såg tillräckligt mycket i mörkret för att kunna följa Kattis instruktioner om diverse upphopp och utfallssteg, något som tydligen var allt för mycket för mina stackars ben. När väl ljuset åter lyste på planen kändes musklerna på baksidan av mina lår som att dom förkortats nån decimeter och resten av träningen genomfördes i ren skräck för en eventuell sträckning och tankarna på morgondagens värk.

Låren till trots fortsatte jag springa genom hela träningen och överlevde, liksom övriga delar av laget. Tänk vad glad man blir av dessa fina tjejer, den välbekanta gräsplanen och den efterlängtade rugbybollen! Jag ser fram emot en säsong med många sprints, mycket träningsvärk och många många skratt. Det senare är trots allt oundvikligt med det fina laget, URFCs damer!

tjejen som vet vad en sjukling behöver

Om en dryg timme drar vi på årets, och därmed säsongens första rugbyträning. Jag är nån sorts blandning mellan nervös och stoked. Årets målsättningar kommer vara rätt så annorlunda jämfört med förra årets, främst pga ganska stort spelarbortfall.. Som Emma uttryckte det; Vi ska ha en leksäsong. Med andra ord, det blir inget sm-guld-snack, utan säsongen handlar mer om att ha kul, rekrytera och bygga upp ett lag. Det kan bli intressant :)

Häromdagen beklagade vi oss högljutt på fb om hur sjuka vi är här hemma. Emma dras med en förkylning, min konstanta huvudvärk har smått börjat övergå i en förkylning och David, det lilla livet, han har fått magkatarr. Som en skänk från ovan ringer det på porttelefonen sisådär vid 8-tiden. Som vanligt när vi inte väntar besök tittar vi alla bestört på varandra. Vem kommer? Vad vill dom? Vem ska svara? Och viktigast av allt; Måste vi ta på oss byxor?

Det visade sig att det var Josefin, finaste Jossan, som hade sett vårat klag på fb och nu kom med sjukleverans, som hon så fint kallade det. Dvs, dom godaste, och mest estetiskt tilltalande äppelmuffins jag nånsin varit i närheten av! TACK J, you made our night :)

kaninteslutalyssnapåBonIver

Idag jobbade jag, trots att jag var bakis igår. Duktiga jag, min januarilön kommer bli ett trevligt tillskott. Dagen började lugnt som det allra lugnaste vatten, naturligtvis var detta lugnet före stormen. Det var snitt, det var minskade fosterrörelser och vars fan är alla läkare/barnmorskor/nån som vet vad dom pysslar med, när dom behövs? Va? Va?

Nåväl, jag hade finaste paret idag. Hon var sådär vackert gravid, håret var slarvigt uppknutet men såg ändå perfekt ut. Hon var lång och ståtlig och såg typ ut som en amazon. En preggo-amazon. Så jävla vackert. Dom var båda astrevliga, hade med sig julmust (apotekarnes naturligtvis, som alla vettiga människor) och spelade asbra musik på spotify under hela förmiddagen. Så där står jag, med mysparet och lyssnar på Joni Mitchell och Neil Young. Och vad händer? Freakin kvällspersonalen kommer, med en barnmorskestudent, som naturligtvis tar min fina friska förstis ifrån mig. Jag och min barnmorska fick snällt stiga åt sidan och jag fick istället ägna mig åt att ta emot tveksamma vattenavgångar och mammor i latensfas och mycket knapp kunskap i det svenska språket. Inte för att det är nåt fel med det, don´t get me wrong. Jag älskar mitt jobb, och alla kvinnor man möter där. Men det där var ju MIN mamma! ååååh

Nåväl, jag fick gå in och säga hej och grattis efteråt. Joni Mitchell spelades fortfarande. Jag var glad, och tänkte, så vill jag vara när jag föder mina barn. Alla fem!

Ps

Nu har jag tagit kvällens första vinglas. Det kommer bli en bra kväll.

livet på en pinne

åh, vilken vecka. I tisdags examinerades våran projektplan och efter några små kompletteringar lämnade vi in och var godkända. Meaning: Ledigt resten av veckan. (Nästan) en hel lång ledig vecka utan plugg eller tankar på skolarbete. Helt galet.

Jag for till Mattias i onsdags morse och har sen spenderat två extremlugna dagar där. Gått lite promenader, legat i sängen alldeles för länge och lyssnat på Harry Potter-ljudbok. Dvs, inte gjort ett piss :)

Nu är det fredag och ikväll ska jag dricka vin med mina fina. Dansa också, är väl tanken. Det ska bli sjukt jävla bra :)

Ni vet känslan av att man håller på att förstöra nånting fint? Precis lika jobbigt som det låter..