2011-04-21

vips- så blev jag kär

Leipzig var FANTASTISKT! Vilken jävla resa alltså. Bussen avgick från Uppsala 18.01 på onsdagen. Grymt impad över att vi kom iväg endast en minut sena tog jag plats med en Harry Potter-ljudbok och inväntade min käre syster som klev på i Stockholmen. Efter det väntade ungefär 18-19 timmar i en buss fylld med fina, öldrickande rugbymänniskor.

På vägen fick vi i damlaget i uppgift att göra namnskyltar åt varandra, med smeknamn. Innan vi fick veta om detta uppdrag hann jag dock göra det fantastiska misstaget att påminna laget om när jag och Sofia först började och dom tyckte vi kunde heta B1 och B2. Detta eftersom Fredrik rent allmänt kallas för Beggo och David fick heta Lillbeggo när han joinade klubben. Jag och Sofia blev då Beggosyster 1 och 2, något som är alldeles för långt för att skrika på plan. Därav: B1 och B2. När sen skyltarna skulle göras var valet för våra smeknamn inte svåra. Så till lagets stora förtjusning och mitt eget missnöje fick vi heta B1 och B2 under resten av resan.



När vi kom fram till Bundesligaland (vi var förbjudna att säga Tyskland, Germany eller Deutchland på resan) så blev det mat och sen ett träningspass innan det var dags att checka in på hotellet. Med 20 timmar buss och alldeles för lite sömn i kroppen blev det ett lugnt, men väldigt roligt träningspass.

Fredagen bjöd på 2 träningar och därimellan en rundtur och lite shopping i stan. Himla fin stad ändå, rena gator och mysiga byggnader. Innan vår tyska värdklubb bjöd oss på öl mitt på torget så for vi upp i ett torn som var typ 30 våningar högt. Hej utsikt, hej Erikas svindel! :)

Lördagen bjöd på vänskapsmatch för både damer och herrar, Uppsala regerade :) Jag och Sofia spelade vår första riktiga match och fick beröm, både av svenska och tyska röster :) På kvällen var det middag och fest med den tyska klubben, tema; Flower Power! Det här var vad som gett mig mest ångest inför resan, då min vanliga garderob inte är så flowerpowrig. Dock klarade jag mig då jag åtminstone ansträngt mig och vissa i herrlaget nöjt sig med ett peacemärke på kinden.

Söndagen kom och URFC påbörjade en lång, lång färd hem till Sverige igen. Lite gladare, lite tröttare, lite jävligt bakis. Vissa av oss, åtminstone :)


Tack för en fantastisk helg URFC!
Jag är nu officiellt förälskad i klubben, laget och framförallt, Rugby!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar