Klockan är 17, jag vaknar efter min 35minuters powernap. Jag är kall, trött, filten är varm och tung på kroppen. Provar sticka en hand utanför filtens värme. Fyfan, det gör vi inte om. Ligger kvar, stirrar i taket, pillar på mobilen. Klockan blir kvart över, den blir halv 6. Jag inser att om en timme ska jag vara hos Freddie, redo att åka ut till Sävja och träning. Jag är pömsig och nyvaken, det är mörktmörktmörkt ute. Min kropp gör ont. Jag har inte ätit ordentligt. Jag har inte druckit ordentligt. Jag tänker på Heinze Müller som väntar i slutet på varje träning och som får en att vilja dö. Jag pallarente. Det går inte.
Vill jag verkligen spela rugby? tänker jag stillsamt. Nä klart jag inte vill. Det gör ont, det är äckligt jobbigt, jag fattar knappt vad jag håller på med. Det är kallt, det är blött, det är smetigt. Varför ska jag fara på träningen egentligen? Det finns ingen bra anledning att fara dit, ingen alls.
Självklart åker jag på träningen. I bilen på vägen hem kommer jag på den allra bästa anledningen att gå dit. Efter varje träning går jag därifrån med ett leende.
Åh! Det är så det är med idrott!! Laget gör dig glad och stark! Gött att du åkte!
SvaraRaderaÅh jag vet! Och dom är ett sånt himla bra gäng tycker jag. Även fast man inte hänger med, är långsamt och konstant förvirrad så är dom hur goa som helst och peppar en, det är så najs :D Ja det var gött! :D
SvaraRadera