hur kan dom tro på evig kärlek?

Idag har jag skrivit hemtenta. Hemtentan som jag fram till i onsdags eftermiddag hade glömt bort att jag ens skulle skriva. Hemtentan som jag i panik inför lånade tre böcker på biblioteket igår och inte använde en enda av. Hemtentan som var dryg och tråkig och slöseri på tid. Hemtentan som hindrar mig från att plugga till omtentan på onsdag, en grymt viktig tenta som jag måste klara för att ens få börja nästa termin. Den hemtentan har jag skrivit idag. Nu är det över och jag kilar raskt vidare.

Jag kilade och tränade och väg hem från itrim gick jag och lyssnade på massa bra musik, bla Håkan. Det fick mig att tänka lite på kärlek.. Jag tror inte jag tror på kärlek, inte som ett evigt, hållbart fenomen.. Jag tror man kan älska för stunden. Man är betuttad, kär, förälskad, kanske tom att man älskar. Men all kärlek verkar falna till slut. Jag satte på prov på en av mina mammaringar på vänster ringfinger. Försökte se mig själv sådär förälskad, sådär kär att jag känner att Jävlar, den här människan vill jag leva med resten av livet. Men nej, jag kan inte se det. Jag vet inte om det betyder att jag är kall, cynisk eller om jag bara inte upplevt kärlek än. Men det gjorde mig smått deprimerad.