Nu har jag legat i nån timme eller så och försökt sova.. Funkar inte bra alls.. Så fort jag försöker slappna av tänker jag på dig Maria..
Jag känner igen känslan av panik som kommer över mig. Känslan av panik när jag inser att jag på riktigt inte ska få krama på, prata eller dela saker med dig igen. Att jag inte ska få krypa ner i din soffa med en kopp söderte och prata om allt möjligt.
Rädslan börjar krypa på mig, samma rädsla som med mamma. Den där fullständigt obefogade rädslan. Rädslan för att glömma. Glömma hur du luktar, hur din röst låter, hur du ser ut. Glömma glittret i dina ögon och kärleken du spred. Jag kommer aldrig glömma, men ändå är jag rädd att göra det. Hela tiden. Jag känner samma obefogade skräck när det gäller mamma. Paniken som växer i magen när jag inser att Fårölinnet börjar tappa sin mamma-lukt... Jag får ont. Ont överallt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar