hello there, the angel from my nightmare

Jag har sån å n g e s t. Jag vaknade halv 4 och kunde fan inte somna om. Nu är det ingen idé. Det är jätteljust ute, klockan är 5.09 och om 45 min ringer larmet. Det första alltså. I ren skräck över att försova mig till denna viktigaviktiga dag ställde jag nämligen sex larm. Låg sen vaken och nojade över om jag inte borde ställa ett till. Sa till mig själv på skarpen att Nä det får fan räcka. Jag vet ju att jag kan ta mig upp när jag väl MÅSTE. När jag väl övertalat mig själv om detta och ungefär tusen gånger försäkrat mig om att telefonen var på ljudlöst (pallarente att vakna av sms eller samtal i natt liksom) så lyckades jag somna, sådär strax efter 11. Det var ju en bra tid, helt respektabelt när man ska upp kl.6 MEN BARA OM MAN LYCKAS SOVA TILL 6!!!!

Halv 4 vaknar jag alltså och börjar i mitt huvud gå igenom dagen. Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag ger patienten fel läkemedel? Tänk om jag snubblar på väg till patientens säng, rycker tag i vederbörandes arm och typ drar den ur led? Tänk om min bedömande lärare påpekar att jag är dum i huvudet som kommer dit trots att jag uppenbarligen är dunderförkyld. Vad gör jag då?

Det vore ju alldeles för bra för att vara sant om jag klarade detta nu. Jag menar, tentan gick bra. Mycket bättre än förväntat. Jag var knappt nervös över att inte ha klarat den. Hela jävla examensarbetet har gått awesome (hur skulle det inte kunnat göra det, med Majzzen vid min sida?). Opponeringen i måndags gick som på freakin räls och vi fick praktiskt taget bara beröm (och jättefå kompletteringar) av våran examinator. Dessutom hämtade jag ut min hemtenta igår och hade klarat den utan problem. Inga konstigheter.

Jag kan helt enkelt inte klara det praktiska provet idag. Det vore för enkelt, för bra för att vara sant. Då är jag ju nästan sjuksköterska, på riktigt. Det går ju inte. Jag kan ju ingenting!!!!

Jag har sån å n g e s t. Kan jag inte bara få skippa att gå dit, hoppa av programmet och jobba som uska på förlossningen för resten av mitt liv? Pretty please with sugar on top?

ååååeh

Jag kommer aldrig aldrig få en egen lägenhet i den här staden. Man kanske ba ska flytta hem till Umeå? Där går det i alla fall att bo.

Om jag står i kö i typ tre år till har jag kanske chans på en lägga via Uppsalahem. När jag är klar med uni försvinner vissa chanser till bostad. Alla mindre bolag har massa krav på dom sökande, typ stabil inkomst och blablabla. Jag ba Hejhej, jag har ett sommarvik! woho! Jag kommer knappast få ett fett lån på min sjuksköterskelön för att kunna köpa en lägenhet...

Jag kommer aldrig få bo själv.

fölk och fä

Jag blir ledsen när jag får höra hur människor uppför sig mot varandra. Inte folk i allmänhet, jag menar, att folk är idioter det har man vetat länge. Men när det rör sig om människor man faktiskt tror bra om, som egentligen är vettiga människor med hjärtat på rätta stället. Då är det smärtsamt att höra vissa saker.

Vi är faktiskt inte 15 år gamla längre. Har man ett problem med någon så går det finfint att ta upp detta med personen i fråga. Reda ut missförstånd, säga till om man blir ledsen eller arg. Och respektera andra människors känslor. Det är inga konstigheter i den logiken.

Vi är inte 15 år gamla längre. Det duger inte att springa runt och tjura, snacka skit, se allt i negativ dager. Att med flit misstolka eller förstora vissa saker. Att påstå att man är ärligheten själv och sen tissla och tassla bakom någons rygg. Det är helt enkelt inte ett okej beteende.

Och Du min vän. Du är den finaste, varmaste människan som finns. Låt aldrig någon ta ifrån dig det!!!!

hejhej fredag

Igår på rugbyträningen fick vi springa sprints igen. Jag sprang tills jag nästan kräktes. Sen fick vi smälla på varandra och tacklas massa, plus köra lite spelsituationer. Det gjorde ont och var jobbigt och när jag kom hem andades jag med pipande andning.

Men FAN va gött det var!! High on rugby, såattsäga!

Woop!!