ensåndärvecka

Jag har dött flera gånger om den här veckan. Snart är det dags för rugbyträning och jag känner livet strömma tillbaka i kroppen. Låt oss hoppas att det håller i sig. Har inte ätit eller druckit speciellt mkt på två dagar.

Min praktikplats är det kallaste, tråkigaste stället i hela Uppsala, och kaffet smakar död. Jag hoppas dom här fyra veckorna går fortfortfort.

det blir en bra helg

Jag fick tummen ur min lilla stjärt och skrev ihop ett CV. På en höft sådär. Vad hände med att jag blev så obrydd helt plötsligt? Förra gången jag skrev CV satt jag väl i typ 18 dygn och korrekturläste innan jag skickade iväg det. Gah, I´m going down och jag är inte ens officiellt ute på arbetsmarknaden än. Huga.

Nåväl, nöjd med min insats som jag ändå var knotade jag ihop ett personligt brev och slängde iväg till infektion. Imorgon eller på måndag ska jag kontakta några andra avdelningar. Ps. vet fortfarande inte vars jag helst vill jobba eller vars annars jag ska söka. Varför vet alla andra PRECIS vilken jävla avdelning dom vill till?

Nåväg, jag kör på en höft. Det gjorde jag inför förra sommaren och det visade sig att jag fick mitt roligaste jobb någonsin. Apropå förlossningen ska jag dit imorgon och jobba. Hoppas på en bebis eller två :) När jag sen har gjort klart mitt hard work work för den här helgen så bär det av till Sthlm med fina folket från klassen. Emelie fyller nämligen 25 och det ska firas med buller och bång! Hurra! :)

.


Ps igen, två minuter senare: Jag korrekturläser fan mina blogginlägg nogrannare än CV:t. Vad säger det om min framtida kapacitet som sjuksköterska, vårdvetenskapliga institutionen?

death, and beyond

Häromdagen såg jag, David och Emma filmen My sister´s keeper. Från början var jag lite tveksam. Emma hade bestämt sagt att den var fantastisk och verkligen en film man behövde se, sorglig och fin. Men så började filmen och jag såg att Cameron Diaz var med. Då blev jag som sagt lite skeptisk. För jag menar, ska man vara ärlig så brukar väl inte Diaz vara med i filmer som är vida kända för sitt känslomässiga djup och den hjärtskärande handlingen. Men ju längre filmen fortgick desto mer överraskade hon. Hon gjorde en fantastisk skildring av en utarbetad mamma, redo att slåss med näbbar och klor för sin sjuka dotter. Även fast det var grymt kul att se den lilla rulltultan Abigail Breslin från Little miss sunshine utan den klassiska magtröjan så var onekligen filmens höjdpunkt Sofia Vassilieva. Allt kändes äkta med hennes skådespeleri.

Den här filmen är fan en av dom bästa, värsta, mest fantastiska filmer jag någonsin sett. Vi skrattade, GRÄT och allt därimellan. Den var så himla fin, orättvist, underbar och fantastisk. Dessutom var det riktigt bra skådespelarinsatser. Jag är blown away.

living la vida loca, som dom säger

Jag pallade inte att ta mig till skolan idag, orkade inte en dag till med dessa jävla föreläsningar. Det visade sig i efterhand att dom tydligen var helt okej idag, men vad gör man. Jag fick en skön dag iaf.. :)

Jag har attacklyssnat på Harry P, storjävlastädat mitt rum och druckit massa kaffö. Mitt rum är nu fint och jag sitter på sängen med en mysig liten kisse bredvid mig och stickar. Stickning och ljudbok, jag är indeed 85+. Nåväl, ikväll ska jag och Anneli gå på bio. Det blir myyysigt :)